The End of an era..

En konstnär är som mest kreativ under de svåraste tider.. Om det inte fanns deprimerade människor skulle vi inte ha mycket till kulturarv.

Jag säger inte att jag är deprimerad, jag är bara lite nere för tillfället - till "tillfället" räknas de senaste 5 timmarna. Bakomliggande orsaker är flera;

En hektisk sommar där jag såhär i efterhand knappt minns var jag varit eller vad jag gjort.. Kanske borde varit mer flitig här på bloggen så hade jag kunnat påminna mig själv genom att läsa mina egna memoarer. Tyvärr har jag ju inte hunnit med det iom "hektisk sommar". Negativ spiral.

Min längtan efter äventyr som blivit större stundtals efter min resa till Florida i Augusti. Samma längtan kan stundtals vara som totalt bortblåst.. Det skrämmer mig än mer. Håller jag på att bli beroende? Beroende av sverige och en trygghet utomkroppslig mig själv? Nog för min att min magkänsla fortfarande är oigenkännlig men att tappa tryggheten oxå? Va fan är det här!??! Jävla vuxenliv.. jävla vuxenbeslut.. jävla vuxenplikter.. jävla vuxenkrav.. jävla vuxenbehov.. jävla vuxenansvar.. jävla vuxenensamhet.. jävla vuxenångest.. jävla vuxencsnlån.. Stoppa tillbaka mig därifrån jag kom tack. Mamma måste vara världens bästa mamma som lyckats ge mig en lycklig barndom och undanhålla verkligheten så länge. Jävla vuxenhet. Är man vuxen kan man väl iallafall få slippa finnjävlarna!??!

Min bästa vän flyttar hem imorgon.. hon packar nu sen är jag ensam kvar här i uppsala ("ensam kvar" säger jag bara för att kunna tycka extra synd om mig för jag blir egentligen inte ensam helt - men två av mina andra vänner ska ju bli mammor snart så dom kommer heller inte gå kvar i klassen.. fan..) - det blir ensamt utan henne..

Äsch nu orkar jag inte skriva nå mer.