Hej du min gamle trotjänare.

Nu är jag här igen. Hade nästan glömt att du fanns. Har kanske ägnat dig en tanke då och då, undrat om du ens finns kvar. Har sen inte brytt mig om att se efter. Inte förrän igår natt. Igår natt hittade jag dig igen. Jag läste vad jag själv skrivit, insåg hur roligt det är att föras tillbaka i tiden för en stund. Konstaterade att det ju finns ett litet glapp. Tänkte "synd på det där glappet", synd att jag slutade skriva. Har ju gått miste om ungefär 2 års nedpräntade tankar. Insåg att om jag inte börjar skriva igen kommer jag gå miste om massa fler tankar. Nog för att jag i allra högsta grad får uppleva dem, leva med dem och handskas med dem varje dag. Men man glömmer så snabbt, och gamla tankar byts ut mot nya. Tankar leder ibland till handling. I efterhand kan man fråga sig varför man gjorde som man gjorde, "hur tänkte jag egentligen???". Då kan det vara skönt att ha det nedskrivet.

Nu är det hög tid för lite sömn. Arbetsdag imorgon. Vi ses snart igen.

En hel plats.

Öppnade precis min mail och såg att jag fått meddelande från studievägledaren på sjukgymnastprogrammet. Jag blev lättad och glad när jag läste att jag till hösten har blivit erbjuden en hel studieplats i kommande termin 5 :) ahh ahh ahh! En "hel plats" innebär att jag även får göra min praktik i höst. Jag behöver alltså inte ringa runt till vårdcentraler och söka egen praktikplats. Jag undslipper därmed scenariot jag bävat-, och mentalt försökt förbereda mig för ända sedan december, då jag tog beslutet att göra uppehåll. Jag är mycket lättad. I stunden hade det varit en smula ansträngande att börja ringa runt.

Lite mer struktur. Lite mer lugn. Lite mer hopp om livet.

Om allt går enligt planerna har jag alltså min legitimation i handen ungefär vid denna tid nästa sommar. Scary or what?

Grundämnen.

Liv.
Varför liv?
Finns en början och ett slut.
Varför jag. Varför jag här just nu.

Har funderat mycket över liv på sistone. Varifrån kommer livet. Är det bara evolution? Om så är fallet - varifrån kommer evolutionen? Varifrån kommer de byggstenar som bildar vårt universum. De bara finns eller? Kan något "bara finnas". Ur ingenting uppstår helt plötsligt någonting som reagerar med någonting annat. Flera tusentals miljoner miljarder biljoner led senare sitter jag här i mitt föräldrahem i skäve och bloggar på en laptop av märket Dell endast iklädd min pojkväns kvarglömda t-shirt. Är det bara evolution?
Här ÄR jag, en tänkande reflekterande analyserande människa utvecklad från ingenting. Gas och stoft. Grundämnen. En människa med känslor tankar självinsikt. Känslor tillräckliga att utveckla nära relation till en annan människa vars t-shirt ger en känsla av trygghet och tillhörighet till personen i fråga. Logiskt? Nja.

Måste jag ens tänka på det här. Kan jag inte bara vara glad nöjd acceptera livet nuet dået senet och leva på. Typ: Gå klart utbildningen jobba som sjukgymnast i 40 år undertiden ingå äktenskap föda ut fostra trösta älska några ungar. Åka på solsemester till thailand dricka billig öl sprit i hink. Pressa mellan 9 och 4 för fin solbränna så att ingen i sverige går miste om att solsemestern i thailand var lyckad fantastisk. Ja se hur fräscht lycklig och fantastiskt brunt ångestbefriad jag är. Köpa renovera möblera amortera hus bil båt fjällstuga och/eller husvagn. Älska gråta gå in i väggen ta bort väggen för öppen planlösning och måla allt vitt för det är det nya grått. Springa gå simma åka skidor friskis och svettas tillsammans med andra hälsosamma endorfinberoende bag in box-pimplande träningsälskande träningshatande kalorirädda chokladälskande jag-skiter- i-vilket/ man-lever-bara-en-gång-filosofer så därför kan jag äta vad jag vill eller ingenting alternativt bara jordgubbar och ananas... Blir sedan gammal med mitt livs kärlek eller begraver densamme och lever mina sista 20 år ensam omgiven av barn och barnbarn. Ja on it goes och livet slutar sedan i graven. Ja alltid slutar livet i graven. Ofta efter egenplanerad begravning. Och förhoppingsvis blir inte barnen osams om arvet.
Varför inte bara acceptera och ta emot livet som den blandning av glädje lidande eufori ångest hopp hopplöshet tragedi kärlek det är då? Ja jag har faktiskt bett min hjärna att sluta fundera. Än inget tecken på att den lyssnat på mig.

Jag såg något i morfars blick sista gången jag träffade honom. Det var någon vecka innan han vände sig på sidan och somnade in, lämnade jordelivet som vi säger (varför säger vi så?). Jag såg acceptans (eller var det tomhet?). Det var som att han visste och var klar färdig och beredd. Bara några få saker kvar att fixa. Beredd på vadå?
"Nu är det lugnt" sa han till mamma bara timmar innan han dog efter att ha skrivit över huset på henne och hennes bror. Visste han något eller var han bara så trött att hans hjärna och kropp längtade efter att få vila en sista gång? Var det evolution eller Gud?

Svaret på det får jag aldrig.
Jag kan bara gissa tro och förhålla mig. Medan jag bestämmer mig för vad jag ska tro får jag försöka ta vara på tiden och göra det bästa av den - eller hur? Se till att leda livet i rätt riktning sålänge lixom. Så att jag på min sista dag skall kunna titta mina barn och barnbarn i ögonen utan att de skall se ånger eller bitterhet. Och jag frågar mig - hur vill jag leva mitt liv? Vad är viktigast och av värde för mig. Kärlek familj vänner och valfrihet - mina Grundämnen.

Att finns till i Lonely beach.

21/2 -2011
Dag 6.
Sunshine Bungalows, Lonely beach, Koh Chang

Befinner oss i Lonely beach som ligger på sydvästra delen av Koh Chang. Har redan spenderat tre nätter här på Sunshine bungalows, vårt hotell/ hostel där vi bor för 300 baht/ natt totalt, det motsvarar ca 75 svenska kronor delat på två.

Jag ÄLSKAR Lonely beach. Älskar älskar älskar. Älskar den rödbruna steniga vägen som leder förbi vårt hostel och ner till restaurangen vid havet. Restaurangen med terrass vilken blickar ut mot det oändliga gröna. Restaurangen med låga bord och röda kuddar där man får äta med benen i kors sedan falla i ryggläge och se palmblad och flaggor i röd orangea färger mot himlen. Vårrullar i söt sötstark sås. En plastkanot (som skulle kunna vara en medlemspresent från prenumeration på Kalle Anka) med två Thailändare i kapsejsar utanför. De reser sig upp i det midjehöga vattnet och skrattar. Solen sänker sig som ett rött klot närmare horisonten för var minut.

Jag älskar de osymmetriska husen med färgglada tvättlinor och bambu-plåt-tegeltak. Grönskan blandat med det karga, slitna och dammiga. Det äkta. Värmen från solen och värmen från människorna jag möter. Den låga pulsen, ljudet från en byggarbetsplats och fågelkvitter. Människor som lever, resenärer som upplever, människor och resenärer som är och finns. En fläkt som surrar när jag sitter i receptionen (läs: på sidan av vägen under bambutak vid rangligt hemsnickrat bord med träpallar i sällskap av en tibetan och två Thailändare som jobbar här) och äter bananpannkaka med lönnsirap och fruktsallad till frukost, jag äter på en timme.

De senaste dagarna har vi likt detta bara funnits till. Vi har funnits till på stranden, sittandes på någon skön restaurang eller i "receptionen", strosandes i affärerna alternativt liggandes i hängmattan utanför vårt rum. Rummet, som är ett av fem i en ganska nybyggd länga, består av fyra väggar av playwood, flätat tak samt trägolv. Ett fönster med gardin i ljust linnetyg, en fläkt samt en stenhård dubbelsäng på golvet (vaknar ett antal gånger per natt med avdomnade ben och armar). Dörren låses med hänglås utifrån och regel på insidan. Det luktar trä. På natten spänner vi upp ett nät som en himmel över sängen i skydd mot myggen. Fräscht, enkelt och allt vi behöver. Tavernan/ baren bredvid spelar fantastisk loungemusik och blues hela dagarna vilket gör läget och känslan än bättre.

Gårdagen spenderades på havet. En snorkeltur med sammanlagt fyra stop vid olika öar. Vattnet var kristallklart och vi simmade med fiskar i tusentals skimrande färger. Vi köpte bröd på vägen till båten som vi sedan matade fiskarna med, ett helt stim några centimeter framhör mina ögon som åt ur direkt ur min hand. Mamma, du skulle varit med. 500 baht/ pers (125 kr) för en heldag på havet inklusive mat, transport till och från båten samt lån av snorkel och cyklop.

Nu börjar mina ben domna bort av pallen under mig. Dags att väcka Emma. Idag ska vi finnas till lite mer. Troligtvis på stranden i sällskap av vår nye bekantskap Philip från Schweiz. Vår andre nystiftade bekantskap Nacho (kort för Ignacio, som också är bekant med Philip) åker hem till Spanien idag. Det är allt trevligt att resa, det är allt skönt att vara.

Härmed startar fulveckan.

16/ 2 -2011
Dag 1
Jinda Resort, White sand beach, Koh Chang, Thailand
Har precis bytt boende, “ner graderat” oss från ett som kostade 1000 baht/ natt med aircondition och ödla till ett med fläkt och kackelacka som kostar 450 baht/ natt. Vad gör man inte för att spara in på en femtilapp?

Det är fantastisk exotiskt här. Små bungalows/ stugor, palmer, icke fungerande w-lan (iaf inte hela tiden - nu kom solen fram) fantastisk mat, ovanför vår stuga finns ett grönt berg täckt med djungelliknande växter (haha djugelliknande växter? En växt som efterliknar en djungel eller vad? Ibland är man puckad i sina formuleringar).
Har ätit nudlar och en sliskig kopp kaffe från 7/11 till frukost (7kr totalt), vi åt på stranden som ligger 100 meter ner, chill, chill chill!! Emma kom precis tillbaka från en liten shopping promenad. Hon skulle köpa en strandväska men det fanns ingen personal – troligtvis har dom lunchpaus eller något.

Dags att gå till stranden!

17/2 -2010
Dag 2
Jinda resort, White sand beach, Koh Chang Thailand
God morgon! Klockan är 08.13. Sitter på terrassen och andas, Emma vill inte ha fläkten på inne när vi sover. Thailändarna som jobbar på hotellet strosar precis förbi, dom skrattar och pratar, jag undrar om vad (nyfiken i en strut). Himlen är klar men solen når inte vår stuga än då den ligger i sluttningen vid foten av berget – det blir inte lika varmt här lika snabbt. Jag hör fågelkvitter som är annorlunda mot hemma. Luften är fyllig och fuktig. Sitter i bara nattlinne. På bordet står en tom Chang flaska från middagen igår kväll. Vi köpte 2 portioner snabbnudlar var på 7/11 vilka vi tog med oss hem och förstärde på terassen. ”Creamy Tom Yum”. Nu är jag trött på nudlar från 7/11. Idag blir det frukost på restaurang, budgetlunch på stranden sen middag på restaurang. Man kan komma undan med en middag ute för 45 kr.

Jag ser korta och långa palmer – ”bäbispalmer och mamma palmer” pappapalmer får inte vara med. Färgen på stugan är ljust grön, blekt av solen, flagnig och alldeles perfekt. Det saknas några insynsskydd på fönstret som förövrigt består av ett myggnät som går att öppna/ stänga (har dragit datorsladden genom). Mina fötter vilar på ett slitet betonggolv. Ett brunt staket avgränsar terrassen. Ena sidan är utbytt mot en bänk i samma färg, framför står ett rangligt brunt bord vilket jag nu sitter vid och skriver. Vår stuga (A7) är en av flera uppställda på båda sidorna efter en gångstig av betong och växter av alla olika exotiska slag. Stugan ovanför vår är vit och har aircondition, den är dubbelt så dyr. 50 kr extra. Ovanför och bakom stugorna breder skogen ut sig – så nära så det känns som att bo mitt i den. Överallt runt oss finns växter, buskar och palmer. Thailand.

Igår var en bra dag. Vi hittade en fin plats på stranden. Rakt ner till stranden via stinkande kloakgången och sen till höger några 100 m. Alldeles bredvid ”Penns bungalow´s”, den blå ekan och ”Independent, Bo”. ”Independent, Bo” är ett hostel byggt upp mot sluttningen bestående av små spartanska stugor i olika färger. Snett och vint och färgglatt. Så backpackigt det kan bli! Jag vill ha dreads och spela ukulele i hängmattan vid receptionen. Fantastiskt och fullbokat såklart. Vi hängde runt på stranden nedanför och snodde åt oss lite av känslan. Vi åt även middag på restaurangen bredvid. En stor terrass som vätter mot havet, stranden, färgglatt backpackers hotell, berget, palmer - hela kittet får man när man äter där. Thai green curry och biff med vitlök. Citron-, och ananasdrinkar under parasollet. Livet är gott.

Vi badade, solade och smorde solskyddsfaktor igår. Solskydd är viktigt om man är blek, vit svensk har jag hört. Jag och Emma kallar det ”fulveckan”. Den första veckan innan man fått någon färg, och istället lyses alla finnar och prickar upp som neonlampor. Man är inte så fin helt enkelt. Vi skall undvika att ta närbilder på oss själva denna vecka. Vi skall undvika att se ner på våra egna kroppar denna vecka. Vi ska istället se på andras kroppar och tänka ”åhh va bruna vi är här i Thailand”.
Jag somnade vid 22 igår kväll. Skönt att sova 10 timmar trots hård decubitusmadrass. Hade domningar i ena skinkan när jag vaknade. Kvinnan i minibussen hit sa att man vänjer sig vid de hårda sängarna. Vi får väl se. Gott har jag sovit i alla fall - och svettigt, fläkten måste på. Förresten, jag drömde visst att någon försökte kväva mig med lakanet. Vaknade flera gånger och hyperventilerade så Emma fick lugna mig, nåja någorlunda gott har jag sovit iaf. Nu är solen snart här, luften är redan mer kvav. Bäst att väcka Emma så vi kan påbörja dagen, dag 2 i Thailand.

01.45

Jag är bränd i ansiktet. Suck. Imorgon blir det solhatt. Godnatt!

Reseblogg.

Så var det dags att omvandla denna alldeles vanliga blogg till en reseblogg i 3 månader framöver.

Jag kan börja med att berätta att jag ej omkommit i en båtolycka i Vietnam, så nu vet ni alltså att både jag och Emma lever (än så länge - ta i trä och peppar peppar!) och förhoppingsvis skall vi kunna överleva en månad i Thailand OCH ta oss hem med livet i behåll (jag ska iofs ta en avstickare till Australien först oxå)- vi ska iaf göra vårt bästa. Ni som är intresserade kan därför se fram emot några uppdateringar här de kommande månaderna. Jag lovar.

All I wan´t now is a white light moment..

Jag är avundsjuk på vår katt Findus. Man kan göra vad som helt med honom, han bara njuter what-so-ever. Jag skulle kunna bära runt på honom hängandes i ett ben och han skulle kurra och knipa ihop med sina gulgröna ögon av välbehag. Snacka om att ha förmågan att leva i nuet.

Vart är festen när man behöver den? Jag har 1000kg överskottsenergi att göra av med på vadå? Har hoppat runt i köket till Tove Styrke, Mando Diao med flera.. Kastade mig därefter ner på golvet och gjorde armhävningar. Jag vill ut och springa men det är en teknisk omöjlighet för mig då det är 15 minus ute och mina luftrör troligtvis skulle börja krampa efter ungefär 15 meter. Vart kommer energin ifrån? Eller är det ångest? WTF!

Mamma o pappa är i Marocco nu, dom plockade upp mig i Uppsala klockan 5 i morse, jag skjutsade dom den sista biten till Arlanda för att sen ta bilen hem. Jag vill också vara i Marocco, och dansa discomagdans i haremsbyxor, gärna i en sandstorm. STIMULERA MIG NÅGON!

En boxningssäck skulle vara bra att ha i dessa lägen. Kanske skall jag önska mig det av tomten.
"Snälla tomten ge mig något att slå på"

Äsch, jag går och lägger mig nu.