Nu är jag här igen. Hade nästan glömt att du fanns. Har kanske ägnat dig en tanke då och då, undrat om du ens finns kvar. Har sen inte brytt mig om att se efter. Inte förrän igår natt. Igår natt hittade jag dig igen. Jag läste vad jag själv skrivit, insåg hur roligt det är att föras tillbaka i tiden för en stund. Konstaterade att det ju finns ett litet glapp. Tänkte "synd på det där glappet", synd att jag slutade skriva. Har ju gått miste om ungefär 2 års nedpräntade tankar. Insåg att om jag inte börjar skriva igen kommer jag gå miste om massa fler tankar. Nog för att jag i allra högsta grad får uppleva dem, leva med dem och handskas med dem varje dag. Men man glömmer så snabbt, och gamla tankar byts ut mot nya. Tankar leder ibland till handling. I efterhand kan man fråga sig varför man gjorde som man gjorde, "hur tänkte jag egentligen???". Då kan det vara skönt att ha det nedskrivet.
Nu är det hög tid för lite sömn. Arbetsdag imorgon. Vi ses snart igen.
Fast kanske du hade ett behov under ett par år att inte skriva ner dina tankar också. Jag tror det finns anledningar till sån't.
SvaraRaderaTycker också det är intressant med att gå tillbaka och (med viss ödmjukhet) se hur man tänkte vs hur det faktiskt blev. Man påstår ju att livet är en enda lång läroprocess, så det är väl en del av det, gissar jag.