Say hello to the rainbow child

Ibland börjar jag fundera över min livssituation - över de val jag gjort i olika vägskäl. Hur hade det varit om jag inte valt att gå en viss väg? Om jag tagit ett annat beslut?
Skulle jag vara samma person då? Skulle jag vara en sämre eller bättre person?
Skulle jag vara Jag mer? Skulle jag vara mera självständig och inte tänka så mycket på vad andra tänker och tycker? Jag lär nog aldrig få veta tyvärr.. eller kanske ska jag vara glad för det.

Ibland känner jag att jag inte fått ta farväl av människor ordentligt, jag tror jag behöver det - riktiga avsked. Jag blir så lätt involverad och känslomässigt engagerad. Iallafall blev jag det förr - vet inte vad jag blir nu. Känns som jag börjar ge upp tron om att jag kan hålla kvar alla som jag någongång brytt mig om - det är hopplöst. En kär vän har sagt till mig att jag måste välja mina relationer - vilka jag skall lägga ner tid och energi på. Tiden är ju begränsad.
Tid är det enda jag inte har.

Jag önskar det fanns ett facit till livet. "Jag väljer alternativ C" sen kan jag kontrollchecka om det är rätt innan jag tar steget ut. Eller så kanske jag borde lära mig lita på min egen instinkt och magkänsla - vad nu den tagit vägen. Har jag undertryckt den så länge att den gett upp hoppet och lämnat mig för en annan mage där den fått mer utrymme och blivit lyssnad på? Eller så har den kanske svikit mig någongång och gjort sig värdig att inte lyssnas till och nu bara säger till när jag är hungrig. Men tänk om det är något annat jag hungrar över? Något mer, något spontant och galet ohämmat - gnistor liksom!
Inte det att jag inte är nöjd med det jag har - tvärtom, jag är väldigt lyckligt lottad med familj vänner, utbildning på g, tak över huvudet och gymkort på sats.
Men varför känner jag mig så understimulerad då? Har snart påbörjat mig träningsnarkoman fas II i livet. Borde ta det som ett varningstecken. Men jag tröttnar väl snart.

En annan god vän har sagt att jag är oförstörd. Har alltid känt mig oförstörd och genomlycklig. Tills på sistone - som jag sa till min mor - "plötsligt upptäcker man att ingenting är för evigt, inte ens familjen kan man ta för given längre, så som man gjorde som barn, och plötsligt skälver marken under en". Saker är inte lika vackra som de först verkade..
Jag har gått i dessa tankar ett tag nu. Det har tyngt mig och jag börjar känna en viss besvikelse över att bli äldre - jag har känt som att det bara går utför mot en bitter framtid. Allt man inser nuförtiden drar en bara djupare ner i träsket av ökat dystert medvetande.

Men jag VILL tro att framtiden bär något gott med sig.
Därför sätter jag nu ned foten - Jag skall icke bli bitter och olycklig och förstörd, inte ens när jag är 50 år skall jag vara bitter! Jag skall förbli en som älskar att leva, om det så är på bekostnad av att jag måste vara naiv och blåögd så är jag det gärna - bara jag får vara oförstörd och fördomsfri - vill förbli färgglad.. som regnbågen.

Tack för att du lyssnat.