Skärpning mittåt.

Att, efter att en gång ha lämnat boet, återigen bo hemma hos sina föräldrar under en längre period har både sina för och nackdelar.

Fördelarna är förstås ekonomiska, oftast för den yngre parten då detta för den äldre parten istället (oftast) räknas som en nackdel. Detta såklart beroende på huruvida de båda parterna har kommit överens om att den yngre parten månadsvis skall betala någon form av bidrag till den äldre parten och hur stort detta månatliga belopp är.

En annan fördel är även det faktum att man aldrig behöver vara ensam, fundera över, vända uppochner på - och älta sina egna tankar mer än vad man redan gör. Man i det här fallet är jag.

Samtidigt, när man inte längre lika ofta behöver laga mat, städa toalett, se till att matförrådet fylls på, att glödlampor byts ut, sy nya gardiner, tömma diskbänken, då detta på något.. ja, magiskt vis(!) sköter sig självt, så finns gott om utrymme att falla tillbaka i gamla tonårsvanor. Som att sova fel tid på dygnet. "Råka" "tappa" kläder och annat smått och gott på olämplig plats lite varstans i huset. Glömma ställa in mjölken och osten i kylen efter ett alldeles för sent kvällsmål etc. etc. När man flyttar hem igen påminns man otroligt snabbt om dessa förlagda (o)färdigheter. Det är som att man när man flyttar hemifrån lämnar en liten djävul efter sig som två veckor efter återinflytt hittar tillbaka till din axel och sakta börjar förvandla och bearbeta din hjärna till en självcentrerad, lat, irriterad, tonårshjärna som reagerar aggressivt mot varenda lite ynka anklagelse om att den skulle vara just en lat och självcentrerad tonårshjärna.

Det är inte förrän dina såkallade medmänniskor börjar behandla dig som en sådan och du finner din självrespekt vara som bortblåst som du upptäcker det.
Jag var faktiskt en ansvarsfull ung kvinna! Jag kunde faktiskt hålla reda på mer än en sak åt gången. Vart tog hon vägen? Jag måste hitta henne!
Och... det enda tillvägagångssättet är att lämna hemmets trygga vrå och skaffa eget igen. Jag ska återigen ta kontroll över mitt liv med allt vad det innebär -matlagning, räkningar, avkalkning av dusch och mycket mycket mera. Och inte enbart för min mors skull, utan främst för min egen.

Nu kanske jag förstorar upp det hela en smula, jag är inte så hemsk hemma. Men jag gillar inte tendenserna hos mig. Jag tål inte att leva med mig själv när jag är sådär flipprig och slarvig. Jag vill hålla det jag lovar. Jag vill att min egen familj ska se mig som ansvarsfull, för det är jag innerst inne, och inte som en dotter med ett stort WHATEVER inpräntat i pannan.
Skärpning mittåt.

Julgranen.

Jag och min fader har idag varit i skogen och hämtat den vackraste julgran jag någonsin skådat.
Den är grön, fyllig och har en perfekt julgransform.

Känslan att såga ner den var dock något paradox. När jag gick där i skogen och valde och vrakade bland granarna kände jag min lite som en bödel, jag skulle kunnat peka på vilken gran som helst och den skulle vips hamna under sågbladet, bli hemburen och pyntad. Någon vecka senare skulle denna vackra skapelse vara död, barren skulle täcka vårt golv och vi skulle kasta ut den med en smula avsky för hur den skräpat ner i vårt hem. Tanken slog min att vem är jag att bestämma denna grans öde?

Jag sa till pappa att som gran är det bäst att vara ful för då får man leva längre.

Samtidigt, ingen jul utan julgran. Julgransdoft. Julgransljus. Julgransglitter. Julgranskulor. Paket under julgranen. Dans runt julgranen. You name it. Så, vi högg ner skogens vackraste gran för att själva få njuta av den i några veckor. Eller, någon dag kanske jag ska säga. Efter annandagen brukar det kännas tomt så därefter kommer jag nog inte glädjas åt granen längre.

Låt mig aldrig glömma denna julgran. Nu ska jag gå ner ock klä den.

Redo.

Jag är nu redo. Redo att börja skriva.

Jag startade en blogg redan för någon månad sedan. Jag gjorde det mest för att jag kom på ett sånt bra bloggnamn. Dessvärre skrev jag inget första inlägg vilket så här i efterhand var ett stort misstag. För, när jag så här på småtimmarna, dan före dan, äntligen får för mig att skriva något i min blogg med det jättebraiga bloggnamnet upptäcker jag att jag glömt bort det jättebraiga bloggnamnet. Tragedi.

Ibland blir jag påmind om det faktum att min hjärna, utan mitt medgivande, väljer att rensa bort viss viktig information. Då dessa tillfällen av utraderat minne på senare tid ökat och detta "ibland" snart tycks vara utbytt mot ett "ofta" ser jag det som en god anledning till att börja blogga. I min blogg kan jag skriva om det jag inte vill glömma, därför får den heta "allt anna inte vill glömma".

Så.. då var jag igång!.. Är jag den siste människan att starta en blogg?