Det är alltid lika intressant inför sommarens jobbperiod att se vilka nya vikarier man döms att jobba tillsammans med. Denna sommar är det flera nya varav jag hitentills arbetat med en. Denne kollega har visat sig vara en mycket intressant och klok sådan och vi delar många värderingar och livsdrömmar, detta trots att personen är 17 år äldre än mig. Idag hade vi många intressanta diskussioner - de flesta filosofiska gällande samhället, hur man bör leva för att få ut det mesta av livet, personlig utveckling, varför vissa relationer går som de går, grönsaker, drömmar etc.
I diskussion med denne kloka kollega kom jag fram till vad det är i mitt liv som jag måste ta tag i: jag måste bli vän med (läs: sluta vara rädd för) döden. Döden. Ack vilket tungt ord.
Om jag blir vän med tanken och accepterar att jag en dag skall passera vidare till vad-som-finns-på-andra-sidan, om det nu finns en "andra sida" så kommer jag kunna få ut mer av mitt liv. Jag är övertygad. Alla blir vi äldre, och med stigande ålder har jag insett att harigheten smyger sig på mer och mer för vart år som går. Med harigheten kommer psykiska begränsningar. Begränsningar som kan få mig att inte uppfylla vissa barndomsdrömmar.
Jag är rädd för följande scenario; min harighet tar över och jag låter bli att genomföra dessa drömmar. Låt säga att jag lever tills jag blir 80 år - då kan man ju säga att jag lyckats undvika döden relativt länge och får vara nöjd men min bedrift i frågan om livslängd. Men trots 80 levda år, kommer jag känna att jag levt mitt liv fullt ut???
Det finns ett ordspråk som lyder något i stil med "man kan bara ångra det man inte gjort".
Jag behöver hjälp. Hur blir man vän med döden? Någon som har några tips?! Imorgon bokar jag iallafall en tid hos terapeuten ty detta skall klaras upp!
Hellre leva tills man blir 50 och ha utnyttjat tiden till max än att leva tills 80 och ha spenderat de sista 57 åren i en inbrottssäker, krocksäker, skottsäker, vaccinerad, osänkbar bubbla av "tänk om det händer något".
