.. senan som bestämde sig för att låta mig njuta av de 3 milen/ timmarna på skidorna i lördags. Jodå.. ibland har man tur!
Jag vill tacka vallateamet (=pappa) för bra glid i kombination med utomordentligt fäste - iaf så bra det kan bli med den "utgående" utrustning jag äger..
Jag vill tacka mig kropp som kan ta mig tre mil i ett par ostabila gamtpjäxor med tillbehör och samtidigt låta mig älska det - kroppen är en fantastisk skapelse - jag är så glad att den kan gå!(pratar jag om mig kropp i 3:e person? om min kropp inte är jag - vem är då jag?) (Btw, denna "jag-kan-gå"-eufori skyller jag helt och hållet på min pågående utbildning med tillhörande patientmöten vilka får mig att inte ta förgivet ens såna basala färdigheter som att kunna "gå")
Jag vill tacka mamma och (återigen) pappa för att de gett mig gåvan att vara ett stort fan av motion (här inneräknas både gener och sociala uppväxtfaktorer). Jag är så lycklig att jag kan finna sån glädje i vare sig det gäller att åka längdskidor/ gå på powerstep/ ligga i bänkpress - endorfinerna och kicken är obytbar (eeum, addict?). Och om det är någon som (mot förmodan) läser detta och tycker jag låter pretto så varsågod och tyck på Du!! Jag kommer iallafall vara glad och tacksam så länge denna träningseufori varar. Tro mig (av erfarenhet) det kommer säkerligen en dag då jag finner mig inaktiv och åderförkalkad, ity jag bannar den dagen!
Måste skaffa mig ny skidutrustning till nästa års vasalopp. Vilken distans jag skall ge mig på då?.. 4,5 eller 9 mil? Om jag kan träna mer inför nästa års lopp så kanske jag klarar 9 mil.. Indeed, det ÄR en lockande tanke.
